Thursday, December 18, 2008

Gardens of the Moon

Jag har slutligen givit mig på att läsa Steven Eriksons mastodontserie Malazan book of the Fallen, som börjar med boken Gardens of the Moon. Min utgångspunkt när jag läste denna bok var att ge Erikson en chans att övertyga mig, för jag är inte jätteförtjust i tanken att läsa 10 tegelstenar på 1000 sidor vardera om serien inte uppnår en viss kvalitet. Robert Jordan har bränt mig för alltid för dylika projekt.

Så vad blir då domen? Tja, boken är OK som förströelse, men inte mycket mer. Mest känner jag besvikelse, då jag läst mycket gott om Erikson och förväntat mig mer. Det här är epic-epic-epic fantasy som lever på sina specialeffekter. Karaktärerna är med ett undantag intetsägande, och man kommer aldrig under skinnet på dem. Det enda försök att visa någon egentlig karaktärsutveckling faller platt till marken som direkt pinsamt. Istället finns det ett antal schablonartade figurer i varierande "jag är tuffare än du"-skala med namn som Shadowthrone och Anomander Rake. Utan att ha läst RA Salvatores böcker känns det ändå som att den senare karaktären delar vissa drag med en viss Drizzt Do'Urden (vilket alltså skall tolkas som kritik av både Salvatore och Erikson).

Någonstans läste jag att det är omöjligt att både gilla Robin Hobb och Steven Erikson. Det är utan tvivel ett falskt påstående, men för någon som har läst Hobb ger det en bra beskrivning av vad man har att förvänta av Erikson. Där Hobbs böcker är djupt personliga, och den första serien i princip är ett treböckers karaktärsporträtt, så är Erikson episk, svepande och effektfylld. För mig är valet lätt mellan dessa båda stilar, och även om man skulle vilja läsa sorcery-fylld fantasy finns det bättre alternativ (jag rekommenderar i så fall en titt på Michael Moorcock).

Så det betyder alltså att jag inte kommer fortsätta läsa Malazan Book of the Fallen? Nja.... i avsaknad av annan förströelse kan det väl gå an. Men jag ger inga löften.

Friday, October 31, 2008

The Bond identity

Det finns något ganska intressant hos karaktären James Bond, i spänningen mellan den elegante playboyen och den iskalle mördaren. För att James Bond skall fortsätta väcka intresse måste han vara både farlig och charmig på samma gång, vilket kan vara en delikat balansgång. Risken är att det antingen blir för fånigt (Roger Moore) eller för mycket "standardaction" (Timothy Dalton).

Den "nye" James Bond som introducerades i Casino Royale väger definitivt över åt det farliga hållet, men manusförfattarna har lyckats smita runt ovanstående problematik genom att berätta om Bond innan han blev Bond som vi känner honom. På så sätt kommer man undan med en mindre grad av förfining, då man kan hävda att hans kantigare sidor ännu inte slipats ned. Det intressanta med de kommande filmerna blir alltså hur trovärdig karaktärens utveckling mot en mer klassisk Bond ter sig.

Hur är då denne klassiske Bond? En snabb sammanställning:
  • Han tycks drivas mer av att leva det goda livet än av någon pliktkänsla.
  • Han saknar i princip samvete.
  • Han tar vansinniga risker.
  • Han avverkar kvinnor på löpande band.
  • Hans överordnade tycks förlåta honom tack vare hans charm och kompetens.
Allt detta pekar på att James Bond egentligen är en känslokall psykopat, vilket är en tolkning som tilltalar mig, och som passar väl in i kombinationen av charmör och mördare.

Vad jag alltså skulle vilja se i de nya filmerna är hur en ung ambitiös 007 som fortfarande är driven av viss idealism trubbas av och alltmer går in i sitt värv, tills alla hans mänskliga sidor har gått förlorade. Casino Royale visade detta utmärkt, speciellt i slutscenen, där Bond för första gången introducerar sig som "Bond. James Bond." med ett iskallt leende. Man får intrycket att Vespers död har förstört något inom honom och gjort honom hårdare. Detta lovade gott inför fortsättningarna.

Hur går då detta vidare i Quantum of Solace? Inte alls, skulle jag vilja säga. Istället får vi återigen se en mänsklig Bond, som kämpar med att förlåta sig själv för vad som hände Vesper. Detta lyckas han också med, och filmen tycks snarast sluta med att Bond har återvunnit en del av sig själv. Man kan då fråga sig vad filmskaparna egentligen har tänkt med denne nye Bond. Kommer han att fortsätta vara mer oförfinat råskinn än elegant lönnmördare? Detta är en farlig väg att gå, då karaktären som sådan riskerar att gå förlorad. Om den eleganta ytan tas bort finns egentligen bara kvar en ganska ointressant actionhjälte, som kan leva ett tag på namnet James Bond, tills även det vattnats ur. Och kvar kommer då endast att finnas Jason Bourne.

(P.S. Filmen i övrigt? Blek Bondbrud. Dålig Bondlåt. Okarismatisk Bondskurk. Övertydliga produktplaceringar. Gott hantverk. En mellanfilm.)

Monday, October 13, 2008

De 5 bäst beskrivna antihjältarna i fantasygenren

1. Fitzchivalry Farseer, The Farseer trilogy, Robin Hobb
Nummer ett på listan är ohotad. The Farseer, som berättas i jag-form av en man ärrad och sargad av livet tecknar en bild av en tragisk men romantisk hjälte, en bruten man med sönderslagna drömmar. Fitz' uppväxt från oäkta prins till rikets Kunglige Mördare, hans vänskaper och förälskelser, krossandet av hans oskyldighet och till slut hans kapitulation för det obevekliga är briljant. Jag tror inte någon som läser Farseer kan låta bli att känna med Fitz, att dras in i hans humörsvängningar och dela hans hopp och förtvivlan. Det bitterljuva slutet sätter en perfekt krona på verket på en i övrigt högklassig serie som handlar mindre om världsbyggande och mer om personteckning.

"Let her go, and keep those memories intact. Save what you can of her, and let her keep what she can of the wild and daring boy she loved. Because both he and that merry little miss are no more than memories any more."

2. Logen Ninefingers, The First Law, Joe Abercrombie
Han är en sympatisk barbar, försiktig, ödmjuk men ändå handlingskraftig. Visserligen har han dödat fler män än pesten, men det är ändå något i oss som inte kan låta bli att gilla Logen Ninefingers. Hans självklara sätt, eller hans förmåga att se saker som de är men utan att för den skull förfalla i cynism. Han är helt enkelt en kille man gillar, åtminstone innan sista boken. För egentligen är han ju för bra för att vara sann, och vi borde förstått det. Det finns fog för hans hemska rykte, och hans digra erfaranhet har köpts i andras blod. Han erkänner det till och med själv, men på något vis lät vi oss vaggas in i trygghet av hans trevliga sätt. Den riktige Logen är en mördarmaskin. Den riktige Logen dödar - vänner, fiender och alla andra som råkar stå i hans väg. Det som gör Logen så intressant är att Abercrombie inte viker för den hårda sanningen: män som har ett rykte om sig att vara våldsamma är inte i grunden sympatiska, oavsett hur mycket vi önskar det. Och oavsett hur mycket vi älskar myten om den oförstådde, han som bara dödar för att han inte har något val, så funkar liksom inte världen på det viset. Logen är inte Jaime (se nedan), för Jaime existerar inte annat än som en idealisering, en karaktär som vi önskar finns. Faktum är att kompetenta krigare är kompetenta krigare för att de överlevt, och överlever gör man genom att slå först. Logen har dödat fler män, kvinnor och barn än pesten, och det gör honom till den värsta sortens människa, hur man än vrider och vänder på det. För att vara säker på att läsaren förstått hamrar Abercrombie in det med obeveklig klarsynthet:

"Do you know what is worse than villain? A villain who thinks he's a hero".

3. Jaime Lannister, A Storm of Swords, George RR Martin
Rent tekniskt är ju förstås Jaime med i alla Martins böcker, men jag väljer ändå ut just A Storm of Swords, därför att (a) serien är inte avslutad, och rent hypotetiskt kan Jaime som karaktär krackelera totalt i de sista böckerna, och (b) det är i Storm of Swords Jaimes metamorfos från arrogant skurk till ärrad antihjälte äger rum. Från den kungamördare vi lärt känna via hans fiender i två böcker utkristalliseras ett porträtt av en ung idealist som korrumperats. Jaimes självhat driver honom in i en brutal nihilism, och det är först när han förlorar sin hand (och därigenom en stor del av sin identitet som mästarfäktare) som han börjar hitta tillbaka till den han tycks ha varit en gång i tiden, innan världen gjorde honom ond. Det är det klassiska porträttet av en trulig karaktär som visar sig ha ett hjärta av guld. Jaime är Han Solo i fantasyversion, och det är ett rent nöje att följa hans tankar, som ofta glider in i syrliga cynismer.

"There are no men like me. There is only me."

4. Severus Snape, Harry Potter, J.K. Rowling
Snape är en otrevlig skurk. Det finns skäl till att han blev som han blev, men de räcker liksom inte riktigt till för att rättfärdiga hans beteende. Hans enda förlåtande drag är egentligen att han älskade Lily Potter, men det räcker knappast för att ursäkta hans attityd mot ett föräldralöst barn i tidiga tonår. Ändå är det svårt att ogilla Snape. Uppenbarligen är hans kärlek till Lily så stark att han är villig att offra allt, inklusive sitt liv, för att hämnas henne. Han bryr sig inte ens om att plocka poäng på det - för honom tycks det enda viktiga vara hämnden på Voldemort. Det är svårt att inte beundra en sådan passion, samtidigt som den är kopplad till en nobel sak (som i och för sig råkar vara rent instrumentell).

"DON'T CALL ME COWARD!"

5. Urté de Miraval, A Song for Arbone, Guy Gavriel Kay
I hela romanen framställs Urté som en rätt obehaglig typ, antagligen för att han beskrivs från en av sina dödsfienders perspektiv. Bertran, romanens hjälte, beskyller Urté för att ha mördat sin fru och sitt barn. Till slut får dock Urté upprättelse, och kärlekstriangeln mellan Bertran, Aelis och Urté visar sig vara mer komplicerad än vad som antytts tidigare. I en typisk Kay:sk scen dör Urté direkt efter att han berättat sanningen för Bertran, och plötsligt ser den noble barden och förföraren ut som en barnunge, vars ungdomliga förälskelse riskerat att störta riket i ruiner.

"You are wrong again. You have always been wrong about that, you and everybody else. It was Aelis who didn't love me, not the other way around. I could never write songs, you see."

Monday, September 22, 2008

Warhammer Online

Dags för ytterligare virtuella världar. I väntan på Wrath of the Lich King passade jag på att köpa Warhamer Online häromdagen. Reflektioner:

  • EA Mythic tycker tydligen inte att det är sådär jätteviktigt att skaffa kunder. Att registrera konto samt aktiveringskod är en riktig utmaning med mycket trial and error. Efter ett tag chansade jag helt enkelt på att aktiveringskoden skulle hamras in under "Codes" på hemsidan (trots att där bara nämndes Beta och Head Start Codes), och det visade sig fungera. Jag har fortfarande inte fått någon möjlighet att registrera något kreditkort för månadsavgift, och fram tills alldeles nyligen gick det inte ens att logga in och se sina kontodetaljer. Man kunde inte heller registrera flera konton på samma mailadress, vilket är ytterst märkligt.
  • I vanlig ordning är det en massa patchande innan man kan börja spela, men det tillhör ju normalfallet, så jag tänker inte klaga på det.
  • Själva spelet överraskade i positiv riktning. Mycket snyggare och gladare än till exempel Age of Conan (som jag nu sagt upp min prenumeration på). Miljön känns väldigt dynamisk, och samarbete uppmuntras genom bland annat public quests och öppna grupper. Jag trivs kort sagt bra.
  • Min fortsatta medverkan hänger på hur fast jag blir i WoW igen efter expansionen. Misstänker att jag trots allt kommer att förbli i Azeroth en bra tid framöver, men man vet ju aldrig, och Warhammer Online är i nuläget det bästa alternativet.

Wednesday, July 30, 2008

The first law

Den senaste i raden av lästa fantasyserier är numera Joe Abercrombies "The First Law". Serien är en avslutad trilogi, även om fortsättningar i samma värld tycks vara på väg. Då många fantasyförfattare verkar kunna öppna starkt har Abercrombie därmed bevisat att han även klarar av att avsluta vad han påbörjat, något som även författare i George RR Martins kaliber har svårigheter med.

Trilogin består av böckerna The Blade Itself, Before They Are Hanged och Last Argument of Kings, och är ett utmärkt exempel på den "dark and gritty" fantasy som de senaste åren har kommit på modet med ovan nämnda George RR Martin som främsta pionjär. Jämfört med Martins berättelse är Abercrombies tunnare, med mindre världsbyggande och mer sparsamt persongalleri, något som kompenseras med intensivt tempo och en brutal cynism i persontecknandet. Jag skulle vilja säga att Abercrombies böcker är ett frontalangrepp på själva mallen för high fantasy - berättelsen är upplagd i det klassiska formatet med de vanliga elementen (tjurig trollkarl, pojke blir till man, fjärran resa i okända länder) men själva skildringen är rensad från allt krimskrams - det finns inga goda människor, bara olika stadier av röta.

Beskrivet på detta vis kanske det hela låter som en dyster historia, men allt är uppblandat med en slags galghumor som gör läsningen till ett nöje. Otroligt nog fattar man sympati för de trasiga huvudpersonerna som egentligen är skoningslösa mördare (och ibland ännu värre). Rekommenderas varmt.


(Avslutningsvis vill jag även rekommendera den här essän på Vetsaga som analyserar serien lite djupare. Läs dock böckerna först.)

Wednesday, July 16, 2008

Saker jag hatar med GTA IV

Låt oss först och främst fastställa att GTA IV är ett utmärkt spel. Liberty City sprudlar av liv, spelet är fruktansvärt snyggt, biljakterna är coola et cetera et cetera. Här följer en lista över saker jag hatar med spelet.

Kontrollerna
Trots att vi äger både en Xbox 360, en Wii samt en nyinköpt storbildsteve är och förblir jag i hjärtat en PC-Gamer. En så enkel sak som att vända sig om 180 grader blir en ytterst omständlig manöver när man försöker åstadkomma det med en tevespelskontroll. Man hjälps inte heller av spelets kontroller, och speciellt cover-systemet kan vara fruktansvärt irriterande. Flera gånger har det hänt att en pluton fientliga gangsters helt enkelt har marscherat upp till mig och perforerat mig med kulor, medan Niko Bellic glatt har stått kvar i cover utan att göra någonting trots idogt tryckande på diverse knappar.

Det ständiga resandet
Så du är i det virtuella Harlem, och din uppdragsgivare har en grej han vill ha utförd i Chinatown. Du slänger dig i din bil, och blåser i full fart söderut genom det fantastiskt återskapade Manhattan. Maximal njutning. Du kommer fram till din destination, klarar efter viss möda två lite knepigare moment och det blir dags för en shootout. Tyvärr strejkar cover-systemet (se ovan) och fiendegangstrarna skjuter ihjäl dig. Vad händer nu? Jo, du får börja om i Harlem, och återigen blåsa söderut över hela jävla Manhattan. Kul en gång, på gränsen till självmordsframkallande den femte eller tionde gången. Låt mig spara mina spel när jag vill, förbannade speldesignspaternalister.

Efterhängsna och egocentriska så kallade vänner
Efter en dags inte-så-hederligt jobb vill man kanske åka tillbaka till sin lägenhet för att kolla på TV, shoppa lite nya kläder, köpa mer ammunition eller helt enkelt bara glida omkring och kolla in Liberty City. Istället ringer dina gangsterpolare eller flickvän och vill spela biljard/bowling/dart/dricka/äta. Du får slänga dig i din bil och hetsa för att hinna fram, och det är ett riktigt heltidsjobb bara att få ihop det virtuella livspusslet. Och belöningen för att du prioriterade din date framför shoppandet? Hon klagar på att du har på dig samma kläder som förra gången ni sågs. Ungrateful bastards. Dessutom är de flesta av gangsterpolarna narcissistiska assholes med högtflygande planer. Imponera på en affärsman du inte känner genom att utrota ett helt bygge med strejkande maffiasympatisörer? Självklart. Göra det själv? Nej, skicka Niko Bellic. Ensam.

Bilförare i Liberty City
För tionde gången (se ovan) är du på väg i fullt blås från Harlem till Chinatown på grund av ett strejkande cover-system (se ovan). Du håller en glada 150 eller så nerför Columbus Avenue, när en självmordsbenägen taxiförare i den mötande filen får för sig att göra en vänstersväng mitt framför dig. Suck.

Niko Bellic - asshole extraordinaire
Du kommer till Liberty City utan någonting alls. Okej, din strulige halvkriminelle kusin har lite problem, och han är någonting av en loser. Men han fixar en lägenhet åt dig, och ger dig jobb i ett företag han byggt upp från grunden under den korta tid han varit i stan. Hur betalar du honom? Genom att raskt accelerera hans kriminalitet från illegalt spel till massmord och knarklangning. Inte förtjust i hans fordringsägare? Fine, vi skjuter honom. Inte förtjust i fordringsägarens fordringsägare? Fine, vi skjuter honom också. Gick det åt helvete? Är det sant? Och det var ingenting du tänkte på innan, jävla Einstein? Nähä, men låt åtminstone bli stackars Roman då, han klarade sig trots allt halvhyggligt innan du dök upp.

Tuesday, May 27, 2008

Eskapism

Jag stumblade precis på den här artikeln, vilken råkar sammanfatta vad jag har tänkt en del på de senaste dagarna.

Som jag skrivit om innan har jag spelat World of Warcraft sedan ganska länge, med varierande intensitet (och nej, varken EQ2, Vanguard, LoTR online eller Eve kunde i längden locka bort mig). I helgen beslöt jag mig för att köpa det nysläppta Age of Conan för att bilda mig en uppfattning. Efter timmar av installerande och patchande kunde jag äntligen börja spela min Stygian Tempest of Set.

Jag har bara spelat i ett fåtal timmar, eftersom jag inte har haft tid de senaste dagarna, så mina åsikter måste ses som ytterst preliminära, men jag är långt ifrån överväldigad. Och det främsta problemet är vad som påpekas i artikeln jag länkade överst: spelet är för realistiskt, för grått och för dystert. I detta tycker jag spelet liknar EQ2, som också har "bättre" grafik än World of Warcraft.

Det är bara det att grafiken ju egentligen inte är bättre. Wolrd of Warcrafts grafik är enklare, men mycket mer effektiv. Istället för en mängd "realistiska" raser med mer eller mindre samma utseende får man gnomer med rosa hår, biffiga (häpp!) kossor och fyrkantiga dvärgar från Skottland. Realistiskt? Absolut inte. Kul? Onekligen.

Det som är märkligt är att resten av spelindustrin inte verkar plocka upp World of Warcrafts styrkor. EQ2, Age of Conan, Vanguard och även det kommande Warhammer Online (om man får gå på publicerade screenshots på hemsidan) kör på med sin snygga realism. Allt till ingen nytta än att slösa systemresurser (Age of Conans minimikrav är 1 GB RAM, 32 GB hårddisk och ett 128MB grafikminne). På min relativt nya PC tar det flera minuter att överhuvudtaget starta upp spelet. World of Warcraft kör däremot alldeles utmärkt på min burk från 2004, och startar på ett kick.

Slutsats: grafiken spelar roll. Men åtminstone för eskapistiska fantasyspel gäller att realism inte med nödvändighet är något positivt.

Friday, January 25, 2008

Mer Swashbuckling

Har nu läst ut andra boken i The Gentleman Bastards av Scott Lynch - Red Seas under Red Skies (RSURS). Den första boken, The Lies of Locke Lamora (LLL) har jag recenscerat här.

RSURS börjar ungefär där LLL slutar, både kronologiskt och tematiskt. Locke och Jean bygger upp nya förmögenheter, och sätter dem sedan på spel i invecklade lurendrejerier mot högprofilerade mål. Saker och ting trasslar återigen till sig, och det slutar med att våra hjältar får ta värvning ombord ett piratskepp. Allt är sig mycket likt från LLL, och på detta sätt utgör boken en logisk fortsättning. Så vad skiljer böckerna åt?

RSURS har några nackdelar gentemot LLL, speciellt när det kommer till bakgrunds- och miljöbeskrivningar. Även om Lynch lyckas beskriva piratlivet på ett intressant sätt, så saknas den detaljerade och fascinerande bakgrunden i staden Camorr som den första boken hade. De smådetaljer som gjorde Camorr levande (som diverse anekdoter om stadslivet i allmänhet) lyser exempelvis helt med sin frånvaro.

Å andra sidan finns det saker som är betydligt bättre i denna andra bok. Locke och Jean har växt till sig som karaktärer, och deras personligheter börjar lysa igenom. Där det i LLL fanns två ganska stereotypa hjältar finns det här två mer mänskliga individer, med brister och fel. Och detta är på sätt och vis roligare att läsa om i längden än intrikata dubbelspel.

Kort sagt är detta en lovande fortsättning. Nästa bok - The Republic of Thieves - kommer att bli högintressant. Kan Lynch förutom de konster han hittills visat prov på dessutom väva ihop en tajt och fascinerande huvudintrig som kommer att hålla (och hinna avslutas) på sju romaner? Nästa bok kommer att ge svar på det, och även presentera Lockes förlorade kärlek, Sabetha. Jag väntar med spänning.