Jag har spelat World of Warcraft i ett par år nu, men tycks på sistone ha tröttnat på Azeroth. Jag har inte tid (eller energi) för att vara med i ett guild med några som helst pretentioner. Några av mina kompisar har också nyligen tröttnat och spelar inte längre, och jag ids inte att exempelvis börja spela på (ännu) en ny karaktär, med samma gamla quests och miljöer. Trots att jag inte är i närheten av att ha upplevt allt i Outland känns det nästan som att jag är färdig med spelet. Problemet är att det är kört att hitta vettiga människor i WoW utanför de slutna gemenskaperna, för alla vettiga människor vet att hålla sig för sig själva (och jag förebrår dem inte). Så när man har nåt maxlevel och inte har tid eller lust att raida finns det liksom inte så mycket att göra.
Men MMORPG-suget försvinner förstås inte på grund av detta. Nejdå, man måste ju naturligtvis hitta något annat att fastna i. Frågan är vad. Här är några alternativ.
1. Jag har periodvis spelat Eve som ett komplement till WoW. Konceptuellt är det spelet fantastiskt intressant, och spelargemenskapen verkar vara bra. Jag har dessutom ett aktivt konto. På minussidan så blir spelet för monotont efter ett tag. Någon har sagt att Eve är ett spel för folk som hyser en fetisch för kalkylblad, och det ligger viss sanning i det. För att få något tillbaka av Eve känns det som att du måste investera mycket socialt, börja bygga gemenskaper. Även om jag är fascinerad av detta element i MMORPGs är jag nog i grunden egentligen mer intresserad av att uppleva än att delta. Och till detta passar sig nog Eve ganska dåligt.
2. Lord of the Rings Online kanske? Tolkien, fantasy med allt detta innebär. Jag vet för lite om spelet för att kunna bedöma det. Kan vara värt ett försök.
3. Vanguard. Ytterligare ett fantasy-MMORPG från skaparna bakom Everquest. Jag har läst bra saker om spelet, och dess diplomati-element verkar lockande. Jag har också hört att det än så länge är ganska buggigt. Å andra sidan kan man få en Vanguard-prenumeration nästan på köpet om man spelar något annat av Sonys spel.
4. Everquest 2. Jag har ett tills nyligen avaktiverat konto, och spelade när det precis kom ut innan jag gick över till WoW. Skälet till att jag inte fastnade var att spelet var väl långsamt, och dessutom kunde jag och min sambo inte spela tillsammans pga en något gammal dator. Denna dator är nu utbytt, så kanske kan man (vi?) börja igen. Jag reaktiverade mitt konto härom dagen, och får se hur det verkar. Än så länge känns det helt OK med min 14 Fury.
Summa summarum är att det första försöket kommer att ske med EQ2. Spelet har ett stort plus i att det kan bjuda på fet nostalgi från Everquest-dagarna. Mer om detta i en annan post.
Wednesday, May 16, 2007
Tuesday, May 8, 2007
Spindelmannen
Spindelmannen 3 var det ja. En superhjältefilm med superhjältar som bisak.
I det stora hela en bra film, jag skulle till och med kunna säga att det är den bästa filmen i serien. Otroligt nog tycker jag den lyckas framställa karaktärerna (Peter Parker/Spiderman, Mary Jane, Harry Osborn/Green Goblin och Flint Marko/Sandman) på ett näst intill trovärdigt sätt. Trots spektakulära och kostsamma effekter tycker jag nämligen inte att superhjältetemat är den primära historien. Vi har snarare att göra med någon slags relationsdrama där superhjältarna liksom är en extra ingrediens. Det förvånande är som sagt att det faktiskt fungerar.
Det känns överlag lite som att superhjältetrenden i Hollywood håller på att dö ut. Spiderman-filmerna har gått vidare till andra teman än ren superhjälteaction, och andra serier (X-men och Matrix) har exploderat i intetsägande pompösa effektbubblor. Genren verkar tömd på intressanta idéer, och effekterna räcker inte längre till för att hålla intresset. Valet blir att gå vidare, och frågan blir i vilken riktning. Det är enkelt att blomma ut i en sista kostsam era av gigantism i en sådan situation.
Cred till Spidey-folket att de lyckades undvika detta öde. Eller kanske är själva idén att försöka göra drama av superhjältar i sig ett tecken på krypande hybris?
I det stora hela en bra film, jag skulle till och med kunna säga att det är den bästa filmen i serien. Otroligt nog tycker jag den lyckas framställa karaktärerna (Peter Parker/Spiderman, Mary Jane, Harry Osborn/Green Goblin och Flint Marko/Sandman) på ett näst intill trovärdigt sätt. Trots spektakulära och kostsamma effekter tycker jag nämligen inte att superhjältetemat är den primära historien. Vi har snarare att göra med någon slags relationsdrama där superhjältarna liksom är en extra ingrediens. Det förvånande är som sagt att det faktiskt fungerar.
Det känns överlag lite som att superhjältetrenden i Hollywood håller på att dö ut. Spiderman-filmerna har gått vidare till andra teman än ren superhjälteaction, och andra serier (X-men och Matrix) har exploderat i intetsägande pompösa effektbubblor. Genren verkar tömd på intressanta idéer, och effekterna räcker inte längre till för att hålla intresset. Valet blir att gå vidare, och frågan blir i vilken riktning. Det är enkelt att blomma ut i en sista kostsam era av gigantism i en sådan situation.
Cred till Spidey-folket att de lyckades undvika detta öde. Eller kanske är själva idén att försöka göra drama av superhjältar i sig ett tecken på krypande hybris?
Higgins 18-13 Selby
Det finns någonting borderline hypnotiskt över långa sportsändningar på Eurosport. En tråkig eftermiddag eller natt kan man fastna framför sporter man inte visste existerade, eller åtminstone inte var det minsta intresserad av, sjunka in i intrikata regel- och taktikförklaringar och börja förstå dynamiken i sporten. Eurosport är ansvarig för att jag blev halvintresserad av curling, cykling samt (nästan) någon konstig form av curling/boule som jag inte ens vet namnet på. Men framför allt är Eurosport roten till mitt intresse för snooker.
Snooker är alltså en form av biljard, och i veckorna som gått har det spelats VM. Eurosport har sänt ungefär tjugotvå timmar om dygnet, och allteftersom turneringen fortskrider blir matcherna längre och längre. Allting kommenterat av den utmärkte Kim Hartman.
I år åkte mina favoritspelare ut en efter en (O'Sullivan, Stevens och sen Murphy) och kvar i finalen var veteranen John Higgins och utmanaren Mark Selby. Higgins tog de två första framen, innan Selby kom in i matchen och gick upp till ledning med 3-2. Men gårdagen slutade ändå med en gigantisk ledning för Higgins (12-4), och jag liksom andra var nog övertygade om att han skulle vinna ganska komfortabelt. Men Selby kämpade sig tillbaka med sex raka frames i första omgången på måndagen, och det stod plötsligt 12-10. Till slut lyckades ändå Higgins ta hem det hela med 18-13 efter fyra raka från14-13. Trots en spännande match ångrar jag alltså inte att jag gick och lade mig vid ettiden efter 16-13.
Snooker är alltså en form av biljard, och i veckorna som gått har det spelats VM. Eurosport har sänt ungefär tjugotvå timmar om dygnet, och allteftersom turneringen fortskrider blir matcherna längre och längre. Allting kommenterat av den utmärkte Kim Hartman.
I år åkte mina favoritspelare ut en efter en (O'Sullivan, Stevens och sen Murphy) och kvar i finalen var veteranen John Higgins och utmanaren Mark Selby. Higgins tog de två första framen, innan Selby kom in i matchen och gick upp till ledning med 3-2. Men gårdagen slutade ändå med en gigantisk ledning för Higgins (12-4), och jag liksom andra var nog övertygade om att han skulle vinna ganska komfortabelt. Men Selby kämpade sig tillbaka med sex raka frames i första omgången på måndagen, och det stod plötsligt 12-10. Till slut lyckades ändå Higgins ta hem det hela med 18-13 efter fyra raka från14-13. Trots en spännande match ångrar jag alltså inte att jag gick och lade mig vid ettiden efter 16-13.
Sunday, May 6, 2007
Svärd som fäktar mot övermakten
Såg precis 300.
Uppskjutna planer på att gå på Spiderman 3 med en kompis lämnade ändå ett visst biosug. Jag har velat se 300 ett tag, så jag passade på att gå på bio ensam, vilket jag bara gjort en gång innan (gratisbiljett i sista minuten till "Ondskan"). Ett tag trodde jag att jag skulle få hela biosalongen för mig själv, vilket hade varit häftigt, men fick till slut sällskap av fyra andra.
Filmen? Nja. Jag hade nog gillat den mer om den hade kunnat hålla sig till stilistiskt underhållningsvåld kryddat med Frank Millers svarta abrupta humor. Men någonstans på vägen fick någon för sig att det finns något djupare att berätta om Mod, Styrka, Ära, Heder och Frihet i anslutning till slaget vid Thermopyle. Och det kanske det gör, men formatet passar otroligt illa för det, eftersom det milt uttryckt finns vissa trovärdighetsproblem med den skröna som Miller diktat ihop utifrån en historisk bakgrund. Så jag lämnade biosalongen lite smått uttråkad, och får väl se fram emot Spindelmannen imorgon istället.
Uppskjutna planer på att gå på Spiderman 3 med en kompis lämnade ändå ett visst biosug. Jag har velat se 300 ett tag, så jag passade på att gå på bio ensam, vilket jag bara gjort en gång innan (gratisbiljett i sista minuten till "Ondskan"). Ett tag trodde jag att jag skulle få hela biosalongen för mig själv, vilket hade varit häftigt, men fick till slut sällskap av fyra andra.
Filmen? Nja. Jag hade nog gillat den mer om den hade kunnat hålla sig till stilistiskt underhållningsvåld kryddat med Frank Millers svarta abrupta humor. Men någonstans på vägen fick någon för sig att det finns något djupare att berätta om Mod, Styrka, Ära, Heder och Frihet i anslutning till slaget vid Thermopyle. Och det kanske det gör, men formatet passar otroligt illa för det, eftersom det milt uttryckt finns vissa trovärdighetsproblem med den skröna som Miller diktat ihop utifrån en historisk bakgrund. Så jag lämnade biosalongen lite smått uttråkad, och får väl se fram emot Spindelmannen imorgon istället.
Subscribe to:
Posts (Atom)