The Lies of Locke Lamora

Ytterligare en fantasybok som jag plöjt igenom på sistone, och som även denna visade sig vara läsvärd.

Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".

Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.

And the Vellum will burn.....

Det har nu gått ett bra tag sedan jag läste Vellum av Hal Duncan. Jag har hunnit smälta intrycken i lugn och ro och till och med läst ytterligare böcker (återkommer med kommentarer kring dessa). Men jag har aldrig läst någonting som liknar Vellum.

Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.

Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.

Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.

Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?

The Wheel of Time turns, and Ages come and pass, leaving memories that become legend.

Robert Jordan dog 58 år gammal 16 september 2007. Han hann aldrig avsluta sin mastodontlika fantasyserie "The Wheel of Time", en serie som utom allt tvivel ändrade förutsättningarna för fantasygenren. Hur det i slutändan går med projektet återstår att se men Jordans efterföljare lär fortsätta publicera - George R R Martin (excellent), Steven Erikson (oläst) och Terry Goodkind (klåpare) är några av dem.

The Simpsons Movie

Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.

Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.

Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.

Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.

Harry Potter and the Deathly Hallows

Harry Potter-serien avklarad. Sista boken är en värdig avslutning som knyter ihop trådarna, men som till slut blir lite väl långdragen.

Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.

Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.

Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.

Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.

En helt ny värld

Jag har spelat World of Warcraft i ett par år nu, men tycks på sistone ha tröttnat på Azeroth. Jag har inte tid (eller energi) för att vara med i ett guild med några som helst pretentioner. Några av mina kompisar har också nyligen tröttnat och spelar inte längre, och jag ids inte att exempelvis börja spela på (ännu) en ny karaktär, med samma gamla quests och miljöer. Trots att jag inte är i närheten av att ha upplevt allt i Outland känns det nästan som att jag är färdig med spelet. Problemet är att det är kört att hitta vettiga människor i WoW utanför de slutna gemenskaperna, för alla vettiga människor vet att hålla sig för sig själva (och jag förebrår dem inte). Så när man har nåt maxlevel och inte har tid eller lust att raida finns det liksom inte så mycket att göra.

Men MMORPG-suget försvinner förstås inte på grund av detta. Nejdå, man måste ju naturligtvis hitta något annat att fastna i. Frågan är vad. Här är några alternativ.

1. Jag har periodvis spelat Eve som ett komplement till WoW. Konceptuellt är det spelet fantastiskt intressant, och spelargemenskapen verkar vara bra. Jag har dessutom ett aktivt konto. På minussidan så blir spelet för monotont efter ett tag. Någon har sagt att Eve är ett spel för folk som hyser en fetisch för kalkylblad, och det ligger viss sanning i det. För att få något tillbaka av Eve känns det som att du måste investera mycket socialt, börja bygga gemenskaper. Även om jag är fascinerad av detta element i MMORPGs är jag nog i grunden egentligen mer intresserad av att uppleva än att delta. Och till detta passar sig nog Eve ganska dåligt.

2. Lord of the Rings Online kanske? Tolkien, fantasy med allt detta innebär. Jag vet för lite om spelet för att kunna bedöma det. Kan vara värt ett försök.

3. Vanguard. Ytterligare ett fantasy-MMORPG från skaparna bakom Everquest. Jag har läst bra saker om spelet, och dess diplomati-element verkar lockande. Jag har också hört att det än så länge är ganska buggigt. Å andra sidan kan man få en Vanguard-prenumeration nästan på köpet om man spelar något annat av Sonys spel.

4. Everquest 2. Jag har ett tills nyligen avaktiverat konto, och spelade när det precis kom ut innan jag gick över till WoW. Skälet till att jag inte fastnade var att spelet var väl långsamt, och dessutom kunde jag och min sambo inte spela tillsammans pga en något gammal dator. Denna dator är nu utbytt, så kanske kan man (vi?) börja igen. Jag reaktiverade mitt konto härom dagen, och får se hur det verkar. Än så länge känns det helt OK med min 14 Fury.

Summa summarum är att det första försöket kommer att ske med EQ2. Spelet har ett stort plus i att det kan bjuda på fet nostalgi från Everquest-dagarna. Mer om detta i en annan post.

Spindelmannen

Spindelmannen 3 var det ja. En superhjältefilm med superhjältar som bisak.

I det stora hela en bra film, jag skulle till och med kunna säga att det är den bästa filmen i serien. Otroligt nog tycker jag den lyckas framställa karaktärerna (Peter Parker/Spiderman, Mary Jane, Harry Osborn/Green Goblin och Flint Marko/Sandman) på ett näst intill trovärdigt sätt. Trots spektakulära och kostsamma effekter tycker jag nämligen inte att superhjältetemat är den primära historien. Vi har snarare att göra med någon slags relationsdrama där superhjältarna liksom är en extra ingrediens. Det förvånande är som sagt att det faktiskt fungerar.

Det känns överlag lite som att superhjältetrenden i Hollywood håller på att dö ut. Spiderman-filmerna har gått vidare till andra teman än ren superhjälteaction, och andra serier (X-men och Matrix) har exploderat i intetsägande pompösa effektbubblor. Genren verkar tömd på intressanta idéer, och effekterna räcker inte längre till för att hålla intresset. Valet blir att gå vidare, och frågan blir i vilken riktning. Det är enkelt att blomma ut i en sista kostsam era av gigantism i en sådan situation.

Cred till Spidey-folket att de lyckades undvika detta öde. Eller kanske är själva idén att försöka göra drama av superhjältar i sig ett tecken på krypande hybris?

Higgins 18-13 Selby

Det finns någonting borderline hypnotiskt över långa sportsändningar på Eurosport. En tråkig eftermiddag eller natt kan man fastna framför sporter man inte visste existerade, eller åtminstone inte var det minsta intresserad av, sjunka in i intrikata regel- och taktikförklaringar och börja förstå dynamiken i sporten. Eurosport är ansvarig för att jag blev halvintresserad av curling, cykling samt (nästan) någon konstig form av curling/boule som jag inte ens vet namnet på. Men framför allt är Eurosport roten till mitt intresse för snooker.

Snooker är alltså en form av biljard, och i veckorna som gått har det spelats VM. Eurosport har sänt ungefär tjugotvå timmar om dygnet, och allteftersom turneringen fortskrider blir matcherna längre och längre. Allting kommenterat av den utmärkte Kim Hartman.

I år åkte mina favoritspelare ut en efter en (O'Sullivan, Stevens och sen Murphy) och kvar i finalen var veteranen John Higgins och utmanaren Mark Selby. Higgins tog de två första framen, innan Selby kom in i matchen och gick upp till ledning med 3-2. Men gårdagen slutade ändå med en gigantisk ledning för Higgins (12-4), och jag liksom andra var nog övertygade om att han skulle vinna ganska komfortabelt. Men Selby kämpade sig tillbaka med sex raka frames i första omgången på måndagen, och det stod plötsligt 12-10. Till slut lyckades ändå Higgins ta hem det hela med 18-13 efter fyra raka från14-13. Trots en spännande match ångrar jag alltså inte att jag gick och lade mig vid ettiden efter 16-13.

Svärd som fäktar mot övermakten

Såg precis 300.

Uppskjutna planer på att gå på Spiderman 3 med en kompis lämnade ändå ett visst biosug. Jag har velat se 300 ett tag, så jag passade på att gå på bio ensam, vilket jag bara gjort en gång innan (gratisbiljett i sista minuten till "Ondskan"). Ett tag trodde jag att jag skulle få hela biosalongen för mig själv, vilket hade varit häftigt, men fick till slut sällskap av fyra andra.

Filmen? Nja. Jag hade nog gillat den mer om den hade kunnat hålla sig till stilistiskt underhållningsvåld kryddat med Frank Millers svarta abrupta humor. Men någonstans på vägen fick någon för sig att det finns något djupare att berätta om Mod, Styrka, Ära, Heder och Frihet i anslutning till slaget vid Thermopyle. Och det kanske det gör, men formatet passar otroligt illa för det, eftersom det milt uttryckt finns vissa trovärdighetsproblem med den skröna som Miller diktat ihop utifrån en historisk bakgrund. Så jag lämnade biosalongen lite smått uttråkad, och får väl se fram emot Spindelmannen imorgon istället.