The Lies of Locke Lamora

Ytterligare en fantasybok som jag plöjt igenom på sistone, och som även denna visade sig vara läsvärd.

Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".

Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.

And the Vellum will burn.....

Det har nu gått ett bra tag sedan jag läste Vellum av Hal Duncan. Jag har hunnit smälta intrycken i lugn och ro och till och med läst ytterligare böcker (återkommer med kommentarer kring dessa). Men jag har aldrig läst någonting som liknar Vellum.

Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.

Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.

Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.

Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?