En samlad storm

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter's Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok - en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna - Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet - vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Stål som biter sig fast

Richard Morgans The Steel Remains är en fantasyroman av en sci-fi-författare, vilket märks. Förutom de för fantasygenren ganska ovanliga inslagen av maskiner och teknik (utan att för den skull urarta i steampunk) så ekar även berättelsen själv av ett sci-fi-patos. Det här är samhällelig kritik, och därmed en subversion av fantasygenren.

Tre huvudpersoner:

• En badass-krigare med ett Svärd, hjälten som återkommer när hans familj behöver hjälp. Homosexuell och anti-auktoritär så det förslår.
• En kejserlig problemlösare, sliten mellan lojalitet mot en korrupt auktoritet, och dennes fiender - fanatiska tokpräster och annat som är ännu värre. Svart homosexuell kvinna.
• Ytterligare en badass-krigare, stäpphövding i norden. Som längtar tillbaka till söder, bort från civilisationens utkanter där han annars lever ett behagligt liv.

Dessa tre blir indragna i ett spel mellan större makter, och tvingas ta ställning till om de tyrannier de alla egentligen avskyr är värda att rädda.

Anslaget är därmed väldigt ambitiöst, och det fungerar bra rakt igenom. Jag kommer definitivt att läsa kommande böcker. Jag har en enda invändning:

Joe Abercrombie har gjort detta bättre, på nästan alla sätt.

(Och ja, jag är medveten om att jag tjatar om Abercrombie konstant, men han är verkligen precis så bra.)

Best Served Cold

Årets mest efterlängtade bok är Best Served Cold av fantasyvirtuosen Joe Abercrombie. Jag fick tag i den ganska tidigt då Akademibokhandeln i Lund till min förvåning hade tagit in ett exemplar. Efter att ha plöjt igenom den kan jag bara bekräfta att den uppfyller mina högt ställda förväntningar.

Om The First Law var Unforgiven i fantasyversion, så är väl detta Kill Bill. Vår hjältinna är legosoldaten Monza Murcatto, som förråtts och lämnats för död. Hämnd utlovas och utkrävs, av samtliga skyldiga och mer därtill. Och konsekvent med Abercrombies tidigare verk så visar sig smaken av hämnd snart vara betydligt bittrare än vad man har tänkt sig.

Vad som förvånar mig lite grann är att det finns en bakomliggande större intrig som får ganska mycket utrymme. Monzas eskapader i Styria drar in henne i affärer med banken Valint och Balk, som trogna läsare känner till från The First Law. Utan att utlova en episk fantasyserie sätter Abercrombie ändå upp en pågående berättelse om kriget mellan Profeten och Bayaz, något vi antagligen kommer få se mer av i kommande böcker.

Svärtan är kvar, och möjligen skulle man kunna hävda att Best Served Cold slutar ännu mörkare än The First Law. Abercrombies värld är hård, och tuggar upp och spottar ut idealister på löpande band. De som klarar sig bäst är de cyniker som ändå lyckas behålla små spår av mänsklighet. Monza är en av dessa.

Det är för övrigt glädjande att ett av de få problemen jag hade med The First Law - bristen på trovärdiga och intressanta kvinnoporträtt - här är åtgärdat. Även bortsett från Monza själv finns det gott om kvinnor i olika roller.

Slutet levererar både frågor och svar, också detta konsekvent med tidigare böcker. Det totala intrycket blir kanske något mindre drabbande än trilogin, men det beror snarare på en självvald avgränsning med en fristående roman, och på ett tema som är mer isolerat och mindre storslaget. Det är bara att buga sig och hoppas att Abercrombie kan fortsätta leverera högkvalitativ fantasy i samma enorma tempo. Ingen blir lyckligare än jag om så blir fallet.

To boldly go where we already have gone before

JJ Abrams Star Trek är ännu en film som följer modet att omstöpa ett varumärke, enligt samma formel som gav oss Casino Royale och Batman Begins. Den här gången är det Star Trek-universat som får en ansiktslyftning, då vi får följa besättningen på Enterprise från allra första början.

Abrams har valt att inte nörda ner sig utan att istället försöka få in en Star Trek-historia i en actionfilm. Det är både bra och dåligt - bra för att Star Trek i sitt vanliga format tenderar att bli långtråkigt, och dåligt för att Star Trek därmed förlorar lite av sin särart. Det här är inte en renodling av Star Trek i en ny form, utan ett försök att hotta upp något som antagligen anses töntigt av många, och det är ganska fegt att välja den vägen.

Filmen är ett gott hantverk, med bra casting (speciellt med avseende på Kirk och Spock) och bra tempo, men förutom vad jag nämnt ovan har den ett par riktigt stora problem:

1. Filmen är en gigantisk retcon av hela Star Trek-kontinuiteten. Det skulle man kunna ge filmen kudos för, men tyvärr verkar det bara dumt. Jag är absolut ingen Star Trek-nörd men det verkar ändå lite väl magstarkt att radera ut hela bakgrundshistorier och år av karaktärsutveckling för huvudpersonerna. Okej att man vill visa att "all bets are off" för eventuella uppföljare, men genom att göra på detta viset visar man faktiskt noll respekt för originalserien, och vad värre är så visar det att man inte heller tror på själva grundmaterialet.
   
2. Det är irriterande att för varje Star Trek-film (eller TV-serie) jag ser så verkar Starfleet framställas som mer och mer militaristisk. I filmen framställs Enterprise nästan som ett slagskepp. Kontrastera det mot originalseriens

   These are the voyages of the starship Enterprise. It's continuing mission: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before.

   och man får lite dåliga vibbar. Är detta ett tecken i tiden? Är det också ett tecken i tiden att filmens skurk framstår som en fanatisk terrorist som kommit över en atombomb?

Slutintrycket blir därför mestadels negativt. Det hade varit modigare att faktiskt göra en rak prequel, istället för det här "alternativ verklighet"-tjafset. Tidsresor är och har alltid varit en cop-out.

Verklighetens oefterhärmeliga epik

Här hinner man knappt föreslå att fantasyförfattare borde vara mer samarbetsorienterade och resultatinriktade, innan man plötsligt får nyheten att George RR Martin tänker göra precis så. Hoppas det går bra.

(Allt lär ju förstås vara ett aprilskämt, vilket jag insåg lite för sent för att det skall vara riktigt bekvämt. Det irriterar mig att idén är så otänkbar att Martin kan tycka det är kul - när en kollaboratör verkar vara precis vad han behöver.)

Epikens obotliga optimism

Vad är egentligen grejen med fantasyförfattare och tidsestimat? George RR Martin har för både den kommande A Dance with Dragons och för den föregående A Feast for Crows en mängd gånger underskattat det arbete han har kvar att göra. Det heter alltid att "oj, jag missade den här deadlinen också, jag hoppas på att ha den klar om ett halvår". Och nu stämmer Brandon Sanderson, utvald efterföljare och avslutare av Robert Jordans monsterserie, in i kören. Han kommer, trots tidigare löften om motsatsen, att tvingas dela upp den återstående delen i serien i tre böcker. Och den sista kommer att komma ut 2011 (absolut senast sägs det, men vem vet vad man skall tro om detta).

Nåväl, det är egentligen inte beskedet om uppdelningen jag vill diskutera. Faktum är att jag tycker det är ett bra beslut - alla som har läst de senaste delarna av Wheel of Time måste lämpligen ha insett att det inte kommer att fungera att knyta ihop alla lösa trådar (och det finns mängder) i en enda roman. Det som upprör mig är - insåg inte Brandon Sanderson detta? Saknar författare i episk-fantasy-genren självinsikt så till den grad att de är dömda att ständigt missa sina deadlines? Än värre, är de dömda att aldrig lyckas knyta ihop sina berättelser på grund av ett alltför ambitiöst anslag från första början?

När jag läser Sandersons redogörelse om turerna kring beslutet blir jag än mer konfunderad över hur författandet egentligen går till, något som tycks bekräftas även av George RR Martins bloggande. Det verkar som att det är kutym bland bokförlag att helt enkelt beställa en bok på minst x ord, eventuellt sätta en deadline långt fram i tiden och sedan lämna författaren åt sitt öde. Ett år senare, när deadlinen närmar sig, så upptäcker alla plötsligt att det inte kommer att fungera - det är för mycket text för en bok, och vi måste dela upp i flera delar. Fansen vill ha ut något nu nu nu, vi måste ha ut något till julhandeln, det är inte ekonomiskt försvarbart att publicera böcker på tusentals sidor och så vidare. Precis detta mönster visar såväl Sanderson som Martin efter vad de har berättat.

Nåja. Själv är jag mjukvaruutvecklare och har tagit del i och observerat ett antal projekt som glidit i tidsplanen. Och vad det beror på är sannerligen ingen hemlighet, utan något man arbetat aktivt med i denna sfär under decennier. Exempel på typiska riskfaktorer och fallgropar för ett mjukvaruprojekt:

• Otydliga krav
• En stor release istället för iterativt och/eller inkrementellt arbete
• "Scope creep", dvs tendensen att smyga in extra funktionalitet som inte ingår i ursprungsplanen

Känns det igen? Både Sanderson och Martin tycks ha tagit sig vatten över huvudet när de lovat att leverera en färdig produkt till ett visst datum. Deras böcker är gigantiska, med massor av sidointriger och uppsvällt persongalleri. I alla fall Martin har problem att knyta ihop och gå vidare (Jordan hade det också, juryn sammanträder fortfarande när det gäller Sanderson). Det mest konstiga av allt är kanske att bokförlagen låter dem hållas. Utan att vara författare - skulle det vara så svårt att kräva att få vara en del i processen, att utkräva delmål? Är man så förblindad av författarmyten att man har köpt idén om det ensamma geniet rakt av? I min bransch skulle det vara oacceptabelt att komma dragandes med sådana gigantiska förseningar såpass långt in i projektet (vilket förstås inte innebär att det inte förekommer). Och ofta skulle resultatet bli att skära bort features och releasa snart snarare än att skjuta planen ytterligare. Jag inser förstås att det är svårare att göra något sådant för en roman, men det finns ändå vissa poänger med synsättet. Det är bara att inse - varken Brandon Sanderson eller George RR Martin kommer i sina livstider att skriva Den Perfekta Romanen. Så att leverera någonting som är bra nog borde vara högre prioriterat för dem än det verkar vara. Och lite mer självinsikt skulle inte heller skada.

Avslutningsvis vill jag än en gång hylla Joe Abercrombie, en avslutare av klass. På fyra år kommer han att ha levererat fyra högklassiga romaner innehållande två avslutade berättelser. De innehåller inga komplexa politiska sammanhang, inga myriader av sidointriger och har sparamma persongallerier. Trots detta är romanerna alldeles utmärkta. Se och lär.

Watching the Watchmen

Såg Watchmen igår. Här är några spridda tankar:

• Filmen är extremt trogen originalet, såpass mycket att den nästan känns onödig, samt lite utdragen.
  
• Slutet är annorlunda - och i mina ögon bättre. Jag vet att fanbois över hela världen absolut ville ha med sin jättebläckfisk, men jag tyckte alltid att hela grejen med en utomjordisk invasion luktade lite Deus Ex Machina - helt plötsligt avslöjas det att Ozymandias har avlat fram gigantiska aliens? Filmens approach är bättre, för den fördjupar problematiken med hur världen skall hantera någon som Dr Manhattan, något som också går väl ihop med det övergripande temat om superhjältar i vardagen.
• Jag är ambivalent till Zack Snyder. 300 är en formmässigt snygg film, vars stil klickar med Frank Miller perfekt. Men det stilistiska övervåldet blir lite fel i Watchmen, vars själva poäng är att visa den vardagliga sidan av superhjältar. Då blir det fel att ha långa slow motion-sekvenser vars enda uppgift är att skämma bort biopubliken med snygg action.
• Castingen är bra. Malin Åkerman klarar inte riktigt av de tyngre scenerna med Dr Manhattan på Mars, men det är egentligen det enda klagomål jag kan ha.
  
• Musikvalen är bra, men ansträngt självmedvetna. Någon har tänkt tanken att ha cool musik med, vilket fungerar (öppningsscenen till Bob Dylan är klockren), men låtvalen är fega. Har vi inte tröttnat på att höra "Hallelujah" i filmer än?

I kort: en godkänd insats, med träffar och missar i blandad kompott. Ingen The Dark Knight, men å andra sidan ingen Daredevil heller.