Flytt

Jag har i dagarna flyttat min blogg till erilin.net där jag planerar att fotsätta och vidga mitt bloggande något. Jag kommer låta denna blogg ligga kvar men inte posta mer här.

The Prince of Nothing

Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.

Serien är extremt mörk och misantropisk - det går i princip inte att ha sympatier för någon av huvudkaraktärerna. Detta blir ett problem, eftersom man till slut börjar undra om det inte vore bättre om hela fantasivärlden helt enkelt fick gå under eftersom människorna i den verkar vara så bortom all räddning. Till skillnad från Erikson lyckas han emellertid (knappt) behålla mitt intresse genom att en del av hans karaktärer åtminstone är intressanta.

Den centrala karaktären är Anarûrimbor Kellhus, prins, krigarmunk och övermänniska. Trilogin är en berättelse om hur han genom att manipulera människor i stort och smått skaffar sig herravälde över den kända världen, i förberedelse för ett korståg mot Den Stora Ondskan. Detta hade varit helt olidligt om det bara presenterats som en maktfantasi, men jag tycker faktiskt att Bakker samtidigt lyckas framställa Kellhus som en så obehaglig individ att det blir omöjligt att sympatisera med honom. Han utnyttjar allt och alla och är i mångt och mycket en perfekt sociopat, som också råkar vara världen enda chans till frälsning.

Även om man bortser från avsaknaden av sympatiska karaktärer har böckerna problem. Stundtals går de över gränsen för vad som kan kallas glorifiering av korståg. Jag vet inte om detta är Bakkers avsikt, men det sätt han skildrar Kellhus Heliga Krig är ibland fruktansvärt obehagligt. Andra problem är hans till synes helt omotiverade illvilja mot kvinnor - jag överdriver nog inte när jag skriver att alla namngivna kvinnliga karaktärer är prostituerade på ett eller annat sätt. Det finns en enda kvinnlig karaktär i en något större roll, och hon är ett bihang till de två manliga huvudkaraktärerna. Ofta sägs det att fantasy skall vara "realistisk" och att det inte är "realistiskt" (relativt den fabulerade 1800-tals-medeltidsnostalgin) att ha kvinnor i diverse olika viktigare roller. Denna ursäkt blir väldigt svår att svälja här. I Bakkers värld tycks kvinnor snarare ha det sämre än någonstans, under någon tid i vår värld. Inga magiker är exempelvis kvinnor. Varför får man aldrig reda på.

Böckerna i övrigt påminner en del om Dune, som den delar vissa problem med (som glorifieringen av det heliga kriget). Men Dune är snyggare och bättre komponerad överlag, från karaktärer och världsbeskrivning till själva intrigen.

En fortsättningsserie är påbörjad. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer att läsa den, och det skulle i så fall vara mer av nyfikenhet än av någon förväntad läsglädje.

Snabbare Cash

Filmen Snabba Cash skiljer sig avsevärt från boken. Då ett av mina främsta problem med filmatiseringar brukar vara just en överdriven trohet mot originalet så är detta mestadels av godo - stämningen är bibehållen, men handlingen är bearbetad för att passa filmmediet. Detta gör att filmen känns som en stabil upplevelse i en svensk filmvärld som annars i allmänhet suger. Framför allt saknas det pretentiösa anslag som till exempel Beck-serien (eller Millennium-trilogin, trots övriga förtjänster) lider av.

Eftersom jag trots detta inte kan låta bli att jämföra med boken:

Trots filmens mörka stämning är faktiskt alla tre huvudpersonerna vitmålade. Detta gäller speciellt Mrado, som i boken framstår som en hänsynslös gangster/krigsbrottsling, men som i filmen mest liknar en medkännande pappa som hamnat lite snett. Och JW framställs inte alls som den kokainhandlare han är i boken.

Men detta är små anmärkningar på en i det stora hela bra film.

Dragon Age: Origins

Min alv-rogue har nu efter en intensiv decembermånad framför Xboxen äntligen lyckats rädda Ferelden från The Blight. Mitt nyväckta intresse för singelspelar-RPG:n (väckt av en WoW-tröttnad och en bra upplevelse med Mass Effect i somras) gjorde att jag såg fram emot hypade Dragon Age, och mina förväntningar infriades. Mass Effect var fyllt med val och dialoger som faktiskt påverkade berättelsen, vilket lever vidare i DA:O, i än mer förfinad form. Ofta är det till och med svårt att avgöra vilket val som är "rätt" och vilket som är "fel" - vilket är uppfriskande i en genre där spel brukar betraktas som moraliskt djupdykande bara för att man ställs inför valet att döda småflickor eller låta dem leva (se: Bioshock). Här följer därför en spoiler-fylld lista av de fem svåraste moraliska valen i Dragon Age: Origins. Nedladdat material ej inkluderat - jag har ännu inte pallat att koppla upp Xboxen.

1. Vad gör man med Loghain efter att ha besegrat honom? Generellt sett valde jag ofta att skona hellre än att fördöma på andra ställen i spelet. På något sätt vill jag tro att alla kan förändras, och detta slår igenom även i RPG:n jag spelar. Jag var villig att förlåta Loghain för både förräderiet av Cailan och mordförsöket på Arl Aemon, men hans slavhandel med alver fick bägaren att rinna över, speciellt med tanke på att min karaktär var personligt involverad. Jag valde därför att avrätta Loghain, något som egentligen tycker är "fel" rent moraliskt sett, men i det här fallet kände jag att min karaktär helt enkelt inte kunde förlåta honom.
2. Hur hanterar man Anvil of the Void? Artefakten skulle kunna användas till att bygga upp en armé av golems för att bekämpa ondskan, men kräver människooffer. Även om man kan tänka sig att sådana offer kan göras frivilliga hade jag tidigare sett tillräckligt mycket av dvärgarnas samhälle för att gissa hur det skulle gå. Jag valde att förstöra städet istället.
3. Hur löser man situationen med Arl Aemons son Connor? Det finns här en möjlighet att lägga mycket tid och kraft på att rädda alla inblandade, alternativt kommer antingen hustrun eller Connor att dö. Hustrun erbjöd sig frivilligt, och jag lät henne offra sig.
4. Vem blir kung över dvärgarna? Det slutade med att jag valde Harrowmount, helt enkelt därför att Bhelen verkade så osympatisk. Jag ångrade mig efteråt eftersom Harrowmounts protektionistiska och bakåtsträvande agenda inte alls känns speciellt lockande.
5. Vem skall styra Ferelden? Trots Alistairs protester tvingade jag fram ett bröllop mellan honom och Anora. Egentligen tycker jag inte Alistair är en lämplig kung på grund av hans ständiga gnällande och velande, men eftersom bland andra Arl Aemon påpekade att blodslinjen bidrar till stabilitet eftersom det ger kungen legitimitet så valde jag det näst bästa. Och personligen har jag hur som helst aldrig förstått det här med att det är så hemskt med arrangerade äktenskap för kungligheter i medeltida settings. Det rör sig om en extremt priviligierad samhällsklass som ombes göra vissa uppoffringar för fred och stabilitet. Om man nu ska ha en autokratisk monarki (vilket man naturligtvis inte ska) så är väl det minsta man kan begära att monarken ser till rikets bästa.

Slutligen, som en bonus: Morrigan. Jag blev romantiskt involverad med henne, och följde hennes berättelse till slutet med hög approval. Morrigan är en av de intressantaste karaktärerna jag har träffat på i ett datorspel. Hon är hård, självisk och närmast survivalistisk men det skiner igenom då och då att hon kanske önskar vara någon annan, och hennes uppväxt med Flemeth kan inte ha varit lätt. Jag accepterade hennes erbjudande i slutet, och gav mig ut på jakt efter henne.

Därmed är min första genomspelning klar. Jag funderar nu på att starta om med en mage - jag märkte snabbt hur mäktigt det var med Crowd Control i striderna. Ofta spelade jag mer med Morrigan än med min huvudkaraktär i viktiga strider. Kommer jag att orka spela igenom alltihop en gång till? Jag vet inte, men jag kommer i så fall att göra andra val, för att utforska konsekvenserna tydligare.