Jag stumblade precis på den här artikeln, vilken råkar sammanfatta vad jag har tänkt en del på de senaste dagarna.
Som jag skrivit om innan har jag spelat World of Warcraft sedan ganska länge, med varierande intensitet (och nej, varken EQ2, Vanguard, LoTR online eller Eve kunde i längden locka bort mig). I helgen beslöt jag mig för att köpa det nysläppta Age of Conan för att bilda mig en uppfattning. Efter timmar av installerande och patchande kunde jag äntligen börja spela min Stygian Tempest of Set.
Jag har bara spelat i ett fåtal timmar, eftersom jag inte har haft tid de senaste dagarna, så mina åsikter måste ses som ytterst preliminära, men jag är långt ifrån överväldigad. Och det främsta problemet är vad som påpekas i artikeln jag länkade överst: spelet är för realistiskt, för grått och för dystert. I detta tycker jag spelet liknar EQ2, som också har "bättre" grafik än World of Warcraft.
Det är bara det att grafiken ju egentligen inte är bättre. Wolrd of Warcrafts grafik är enklare, men mycket mer effektiv. Istället för en mängd "realistiska" raser med mer eller mindre samma utseende får man gnomer med rosa hår, biffiga (häpp!) kossor och fyrkantiga dvärgar från Skottland. Realistiskt? Absolut inte. Kul? Onekligen.
Det som är märkligt är att resten av spelindustrin inte verkar plocka upp World of Warcrafts styrkor. EQ2, Age of Conan, Vanguard och även det kommande Warhammer Online (om man får gå på publicerade screenshots på hemsidan) kör på med sin snygga realism. Allt till ingen nytta än att slösa systemresurser (Age of Conans minimikrav är 1 GB RAM, 32 GB hårddisk och ett 128MB grafikminne). På min relativt nya PC tar det flera minuter att överhuvudtaget starta upp spelet. World of Warcraft kör däremot alldeles utmärkt på min burk från 2004, och startar på ett kick.
Slutsats: grafiken spelar roll. Men åtminstone för eskapistiska fantasyspel gäller att realism inte med nödvändighet är något positivt.
Tuesday, May 27, 2008
Friday, January 25, 2008
Mer Swashbuckling
Har nu läst ut andra boken i The Gentleman Bastards av Scott Lynch - Red Seas under Red Skies (RSURS). Den första boken, The Lies of Locke Lamora (LLL) har jag recenscerat här.
RSURS börjar ungefär där LLL slutar, både kronologiskt och tematiskt. Locke och Jean bygger upp nya förmögenheter, och sätter dem sedan på spel i invecklade lurendrejerier mot högprofilerade mål. Saker och ting trasslar återigen till sig, och det slutar med att våra hjältar får ta värvning ombord ett piratskepp. Allt är sig mycket likt från LLL, och på detta sätt utgör boken en logisk fortsättning. Så vad skiljer böckerna åt?
RSURS har några nackdelar gentemot LLL, speciellt när det kommer till bakgrunds- och miljöbeskrivningar. Även om Lynch lyckas beskriva piratlivet på ett intressant sätt, så saknas den detaljerade och fascinerande bakgrunden i staden Camorr som den första boken hade. De smådetaljer som gjorde Camorr levande (som diverse anekdoter om stadslivet i allmänhet) lyser exempelvis helt med sin frånvaro.
Å andra sidan finns det saker som är betydligt bättre i denna andra bok. Locke och Jean har växt till sig som karaktärer, och deras personligheter börjar lysa igenom. Där det i LLL fanns två ganska stereotypa hjältar finns det här två mer mänskliga individer, med brister och fel. Och detta är på sätt och vis roligare att läsa om i längden än intrikata dubbelspel.
Kort sagt är detta en lovande fortsättning. Nästa bok - The Republic of Thieves - kommer att bli högintressant. Kan Lynch förutom de konster han hittills visat prov på dessutom väva ihop en tajt och fascinerande huvudintrig som kommer att hålla (och hinna avslutas) på sju romaner? Nästa bok kommer att ge svar på det, och även presentera Lockes förlorade kärlek, Sabetha. Jag väntar med spänning.
RSURS börjar ungefär där LLL slutar, både kronologiskt och tematiskt. Locke och Jean bygger upp nya förmögenheter, och sätter dem sedan på spel i invecklade lurendrejerier mot högprofilerade mål. Saker och ting trasslar återigen till sig, och det slutar med att våra hjältar får ta värvning ombord ett piratskepp. Allt är sig mycket likt från LLL, och på detta sätt utgör boken en logisk fortsättning. Så vad skiljer böckerna åt?
RSURS har några nackdelar gentemot LLL, speciellt när det kommer till bakgrunds- och miljöbeskrivningar. Även om Lynch lyckas beskriva piratlivet på ett intressant sätt, så saknas den detaljerade och fascinerande bakgrunden i staden Camorr som den första boken hade. De smådetaljer som gjorde Camorr levande (som diverse anekdoter om stadslivet i allmänhet) lyser exempelvis helt med sin frånvaro.
Å andra sidan finns det saker som är betydligt bättre i denna andra bok. Locke och Jean har växt till sig som karaktärer, och deras personligheter börjar lysa igenom. Där det i LLL fanns två ganska stereotypa hjältar finns det här två mer mänskliga individer, med brister och fel. Och detta är på sätt och vis roligare att läsa om i längden än intrikata dubbelspel.
Kort sagt är detta en lovande fortsättning. Nästa bok - The Republic of Thieves - kommer att bli högintressant. Kan Lynch förutom de konster han hittills visat prov på dessutom väva ihop en tajt och fascinerande huvudintrig som kommer att hålla (och hinna avslutas) på sju romaner? Nästa bok kommer att ge svar på det, och även presentera Lockes förlorade kärlek, Sabetha. Jag väntar med spänning.
Thursday, December 6, 2007
The Lies of Locke Lamora
Ytterligare en fantasybok som jag plöjt igenom på sistone, och som även denna visade sig vara läsvärd.
Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".
Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.
Fantasygenren innehåller många klichéer, eller, om man vill vara snäll, återkommande mönster. Ett sådant mönster är staden där allt går att köpa, och där kriminaliteten mer eller mindre institutionaliserats. Exempel på sådana städer är Fritz Leibers Lankhmar, Erik Granströms Tricilve (eller ännu hellre Staden O i samma värld), George RR Martins Braavos, Tjuvstaden, Terry Pratchetts Ankh-Morpork med flera. Till denna lista får nu läggas staden Camorr, beskriven i Scott Lynch's serie om "The Gentleman Bastards". Den första boken heter "The Lies of Locke Lamora" och lever mer än någon annan bok jag läst upp till epitetet "swashbuckling".
Boken är fantasy-matiné med berättarglädje i ett högt tempo, där stadsmiljön är utmärkt beskriven. Locke Lamora och hans merry band av gentlemannatjuvar lurar skjortan av adelsmän, och livet leker. Men som alltid tar saker och ting så småningom en dystrare vändning, och boken blir mer allvarsam och mörk - allting till det bättre för läsvärdheten. Även om Lynch tar lite enkla utvägar här och där (exempelvis i samband med Lockes slutgiltiga revansch på sina plågoandar) så är jag beredd att bortse från de trots allt ganska små skönhetsfläckarna. Jag kommer att följa serien med spänning framöver - nästa bok heter "Red Seas under Red Skies" och innefattar tydligen en sjörövarkarriär för vår hjälte. Swashbuckling? Förmodligen.
Wednesday, December 5, 2007
And the Vellum will burn.....
Det har nu gått ett bra tag sedan jag läste Vellum av Hal Duncan. Jag har hunnit smälta intrycken i lugn och ro och till och med läst ytterligare böcker (återkommer med kommentarer kring dessa). Men jag har aldrig läst någonting som liknar Vellum.
Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.
Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.
Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.
Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?
Den är för det första i mycket helt oförståelig. Intrigen hoppar vilt mellan olika spår, återupprepar sekvenser, karaktärer dör och återkommer oförklarligt och någon egentlig övergripande berättelse saknas. Berättelsen innehåller element från fantasy, science fiction, cyberpunk, mesopotamisk mytologi och mycket mera. Det handlar på en nivå om ett "war in heaven" och en konflikt mellan lagbundna krafter och mer kaotiska, om vi ska prata Moorcock-språk.
Språket och scenerna i boken har stundtals en närmast hypnotisk effekt. Man blir indragen i skeendet, lever med i karaktärernas öden, innan samma skeende abrupt avslutas och ett nytt börjar. Teman och karaktärer återkommer hela tiden, vilket bidrar till den suggestiva stämningen och ger en märklig rytm åt berättelsen.
Det handlar om Inanna, den sumeriska gudinnan som stiger ned i dödsriket (eventuellt) för att rädda sin bror. Det handlar om ärkeängeln Metatron, som har en dröm om en fred bland unkin, de människor som blivit demigudar och som i århundranden trasat sönder världen i krig. Det handlar om de rebeller som inte är beredda att acceptera en fred till varje pris. Om uppror och motstånd och gränser för våldet som maktmedel.
Det är pretentiöst och effektsökande, ett triumferande av form över substans, men jag kan inte motstå det. Vellum är det bästa jag läst på länge. Just därför har jag skjutit på att läsa fortsättningen Ink, jag är helt enkelt rädd för att blir desillusionerad. Pallar jag ytterligare en berg-och-dalbana i klass med Vellum?
Monday, September 17, 2007
The Wheel of Time turns, and Ages come and pass, leaving memories that become legend.
Robert Jordan dog 58 år gammal 16 september 2007. Han hann aldrig avsluta sin mastodontlika fantasyserie "The Wheel of Time", en serie som utom allt tvivel ändrade förutsättningarna för fantasygenren. Hur det i slutändan går med projektet återstår att se men Jordans efterföljare lär fortsätta publicera - George R R Martin (excellent), Steven Erikson (oläst) och Terry Goodkind (klåpare) är några av dem.
Sunday, July 29, 2007
The Simpsons Movie
Jag, liksom en hel hop andra människor, älskar the Simpsons. Vad jag inser efter att ha sett filmen och läst recensioner är att det uppenbarligen inte är av samma orsaker.
Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.
Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.
Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.
Alla andra tycks vara överens om att de tidiga Simpsons-avsnitten är allra bäst, och att serien har stagnerat. Jag håller inte med - jag tycker serien håller en jämn, väldigt hög kvalitet genom alla de säsonger jag har sett (vilket i princip är de som visats i Sverige, även om jag inte följt serien slaviskt). Att serien har ändrat karaktär betyder inte att den blivit sämre - många tycks hänga upp sig på att senare Simpsonsavsnitt saknar struktur och kompenserar detta med en kavalkad av skämt - men detta tycker inte jag är någon nackdel. Snarare är det så att detta för mig talar till seriens fördel - man vet aldrig riktigt hur ett Simpsonsavsnitt kommer att utveckla sig.
Så ej med filmen. Handlingen är ganska förutsägbar när intrigen väl satts upp. Filmen fortgår, förstås, med briljanta, smarta skämt, men poängerna levereras alltför sent. I TV-serien kommer nästan varje skämt som en blixt från klar himmel, och följs upp med ytterligare två eller tre innan man hunnit skratta färdigt. På detta sätt är ett avsnitt ett rent frosseri i humor - manusförfattarna kan dröja två sekunder på en skämtsamhet som andra sämre serier hade byggt hela episoder kring. I filmen går det emellertid för långsamt, och skämten duggar inte lika tätt. Man hinner se poängen komma i god tid, vilket förtar såväl charmen som känslan av att man kunde se filmen igen och skratta minst lika mycket för att man säkert missade hälften.
Den absolut roligaste episoden kommer redan efter någon minut, när Green Day blir utbuade och pråmen de står på börjar sjunka. Sångaren lägger ifrån sig sin gitarr, plockar upp en fiol och utbrister "Gentlemen, it's been an honor playing with you tonight." Till tonerna av "Närmare Gud till Dig" sjunker sedan pråmen ned i djupet. Även om filmen absolut inte är någon total katastrof är det svårt att inte dra paralleller till andra hybris-relaterade projekt.
Wednesday, July 25, 2007
Harry Potter and the Deathly Hallows
Harry Potter-serien avklarad. Sista boken är en värdig avslutning som knyter ihop trådarna, men som till slut blir lite väl långdragen.
Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.
Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.
Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.
Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.
Vad jag gillar med JK Rowling är att det märks att hon har haft en idé från början, och sedan realiserat den. De viktiga poängerna med serien planteras redan i de första böckerna och utvecklas gradvis, även om handlingen i varje enskild bok tenderas att drivas framåt av deus ex machina.
Severus Snape har alltid varit min favoritkaraktär, och jag är glad att Rowling lyckades att föra hans historia i hamn utan att varken idealisera eller demonisera honom. Det hade varit ännu bättre om hon också gjort samma sak med Dumbledore, men det var förmodligen för mycket att önska. Det är i mina ögon tillräckligt att hon trots allt nyanserade karaktären.
Slutet är segt och splittrat. Det känns som att Rowling har haft en tre-fyra idéer på hur serien skall sluta, och istället för att bestämma sig har hon skrivit allihop. Emellan dessa kommer långa monologer av huvudpersonerna som tenderar att förklara för mycket. Och till slut blir det också lite för sockersött och hjältemodigt, speciellt med tanke på den mörkare tonen i de senare böckerna.
Serien som helhet är ändå mycket bra. Till skillnad från mycket annan liknande litteratur (jag tänker på fantasyromaner enligt monomyten) så visar sig Rowlings värld vara bra mycket mer komplex än vad man först kan ana. Trots detta hoppas jag att hon håller sig ifrån uppföljare. En av seriens största styrkor förefaller mig vara att den faktiskt innehåller en sluten berättelse.
Subscribe to:
Posts (Atom)