Flytt

Jag har i dagarna flyttat min blogg till erilin.net där jag planerar att fotsätta och vidga mitt bloggande något. Jag kommer låta denna blogg ligga kvar men inte posta mer här.

The Prince of Nothing

Författaren R. Scott Bakker är en filosof som blivit fantasyförfattare. Man får därmed förmoda att en del i hans serie The Prince of Nothing springer ur hans filosofiska bakgrund. Mycket riktigt förekommer exempelvis problemen kring fri vilja som drivande tema.

Serien är extremt mörk och misantropisk - det går i princip inte att ha sympatier för någon av huvudkaraktärerna. Detta blir ett problem, eftersom man till slut börjar undra om det inte vore bättre om hela fantasivärlden helt enkelt fick gå under eftersom människorna i den verkar vara så bortom all räddning. Till skillnad från Erikson lyckas han emellertid (knappt) behålla mitt intresse genom att en del av hans karaktärer åtminstone är intressanta.

Den centrala karaktären är Anarûrimbor Kellhus, prins, krigarmunk och övermänniska. Trilogin är en berättelse om hur han genom att manipulera människor i stort och smått skaffar sig herravälde över den kända världen, i förberedelse för ett korståg mot Den Stora Ondskan. Detta hade varit helt olidligt om det bara presenterats som en maktfantasi, men jag tycker faktiskt att Bakker samtidigt lyckas framställa Kellhus som en så obehaglig individ att det blir omöjligt att sympatisera med honom. Han utnyttjar allt och alla och är i mångt och mycket en perfekt sociopat, som också råkar vara världen enda chans till frälsning.

Även om man bortser från avsaknaden av sympatiska karaktärer har böckerna problem. Stundtals går de över gränsen för vad som kan kallas glorifiering av korståg. Jag vet inte om detta är Bakkers avsikt, men det sätt han skildrar Kellhus Heliga Krig är ibland fruktansvärt obehagligt. Andra problem är hans till synes helt omotiverade illvilja mot kvinnor - jag överdriver nog inte när jag skriver att alla namngivna kvinnliga karaktärer är prostituerade på ett eller annat sätt. Det finns en enda kvinnlig karaktär i en något större roll, och hon är ett bihang till de två manliga huvudkaraktärerna. Ofta sägs det att fantasy skall vara "realistisk" och att det inte är "realistiskt" (relativt den fabulerade 1800-tals-medeltidsnostalgin) att ha kvinnor i diverse olika viktigare roller. Denna ursäkt blir väldigt svår att svälja här. I Bakkers värld tycks kvinnor snarare ha det sämre än någonstans, under någon tid i vår värld. Inga magiker är exempelvis kvinnor. Varför får man aldrig reda på.

Böckerna i övrigt påminner en del om Dune, som den delar vissa problem med (som glorifieringen av det heliga kriget). Men Dune är snyggare och bättre komponerad överlag, från karaktärer och världsbeskrivning till själva intrigen.

En fortsättningsserie är påbörjad. Jag är ytterst tveksam till om jag kommer att läsa den, och det skulle i så fall vara mer av nyfikenhet än av någon förväntad läsglädje.

Snabbare Cash

Filmen Snabba Cash skiljer sig avsevärt från boken. Då ett av mina främsta problem med filmatiseringar brukar vara just en överdriven trohet mot originalet så är detta mestadels av godo - stämningen är bibehållen, men handlingen är bearbetad för att passa filmmediet. Detta gör att filmen känns som en stabil upplevelse i en svensk filmvärld som annars i allmänhet suger. Framför allt saknas det pretentiösa anslag som till exempel Beck-serien (eller Millennium-trilogin, trots övriga förtjänster) lider av.

Eftersom jag trots detta inte kan låta bli att jämföra med boken:

Trots filmens mörka stämning är faktiskt alla tre huvudpersonerna vitmålade. Detta gäller speciellt Mrado, som i boken framstår som en hänsynslös gangster/krigsbrottsling, men som i filmen mest liknar en medkännande pappa som hamnat lite snett. Och JW framställs inte alls som den kokainhandlare han är i boken.

Men detta är små anmärkningar på en i det stora hela bra film.

Dragon Age: Origins

Min alv-rogue har nu efter en intensiv decembermånad framför Xboxen äntligen lyckats rädda Ferelden från The Blight. Mitt nyväckta intresse för singelspelar-RPG:n (väckt av en WoW-tröttnad och en bra upplevelse med Mass Effect i somras) gjorde att jag såg fram emot hypade Dragon Age, och mina förväntningar infriades. Mass Effect var fyllt med val och dialoger som faktiskt påverkade berättelsen, vilket lever vidare i DA:O, i än mer förfinad form. Ofta är det till och med svårt att avgöra vilket val som är "rätt" och vilket som är "fel" - vilket är uppfriskande i en genre där spel brukar betraktas som moraliskt djupdykande bara för att man ställs inför valet att döda småflickor eller låta dem leva (se: Bioshock). Här följer därför en spoiler-fylld lista av de fem svåraste moraliska valen i Dragon Age: Origins. Nedladdat material ej inkluderat - jag har ännu inte pallat att koppla upp Xboxen.

1. Vad gör man med Loghain efter att ha besegrat honom? Generellt sett valde jag ofta att skona hellre än att fördöma på andra ställen i spelet. På något sätt vill jag tro att alla kan förändras, och detta slår igenom även i RPG:n jag spelar. Jag var villig att förlåta Loghain för både förräderiet av Cailan och mordförsöket på Arl Aemon, men hans slavhandel med alver fick bägaren att rinna över, speciellt med tanke på att min karaktär var personligt involverad. Jag valde därför att avrätta Loghain, något som egentligen tycker är "fel" rent moraliskt sett, men i det här fallet kände jag att min karaktär helt enkelt inte kunde förlåta honom.
2. Hur hanterar man Anvil of the Void? Artefakten skulle kunna användas till att bygga upp en armé av golems för att bekämpa ondskan, men kräver människooffer. Även om man kan tänka sig att sådana offer kan göras frivilliga hade jag tidigare sett tillräckligt mycket av dvärgarnas samhälle för att gissa hur det skulle gå. Jag valde att förstöra städet istället.
3. Hur löser man situationen med Arl Aemons son Connor? Det finns här en möjlighet att lägga mycket tid och kraft på att rädda alla inblandade, alternativt kommer antingen hustrun eller Connor att dö. Hustrun erbjöd sig frivilligt, och jag lät henne offra sig.
4. Vem blir kung över dvärgarna? Det slutade med att jag valde Harrowmount, helt enkelt därför att Bhelen verkade så osympatisk. Jag ångrade mig efteråt eftersom Harrowmounts protektionistiska och bakåtsträvande agenda inte alls känns speciellt lockande.
5. Vem skall styra Ferelden? Trots Alistairs protester tvingade jag fram ett bröllop mellan honom och Anora. Egentligen tycker jag inte Alistair är en lämplig kung på grund av hans ständiga gnällande och velande, men eftersom bland andra Arl Aemon påpekade att blodslinjen bidrar till stabilitet eftersom det ger kungen legitimitet så valde jag det näst bästa. Och personligen har jag hur som helst aldrig förstått det här med att det är så hemskt med arrangerade äktenskap för kungligheter i medeltida settings. Det rör sig om en extremt priviligierad samhällsklass som ombes göra vissa uppoffringar för fred och stabilitet. Om man nu ska ha en autokratisk monarki (vilket man naturligtvis inte ska) så är väl det minsta man kan begära att monarken ser till rikets bästa.

Slutligen, som en bonus: Morrigan. Jag blev romantiskt involverad med henne, och följde hennes berättelse till slutet med hög approval. Morrigan är en av de intressantaste karaktärerna jag har träffat på i ett datorspel. Hon är hård, självisk och närmast survivalistisk men det skiner igenom då och då att hon kanske önskar vara någon annan, och hennes uppväxt med Flemeth kan inte ha varit lätt. Jag accepterade hennes erbjudande i slutet, och gav mig ut på jakt efter henne.

Därmed är min första genomspelning klar. Jag funderar nu på att starta om med en mage - jag märkte snabbt hur mäktigt det var med Crowd Control i striderna. Ofta spelade jag mer med Morrigan än med min huvudkaraktär i viktiga strider. Kommer jag att orka spela igenom alltihop en gång till? Jag vet inte, men jag kommer i så fall att göra andra val, för att utforska konsekvenserna tydligare.

Semirasistisk smörja i 3D

James Camerons Avatar uppfyller med råge mina onda aningar. En Sci-Fi film om klimat och kolonialism kan ju i och för sig bli hur bra som helst, men trots detta ringer genast varningsklockorna. Fantasy och Science Fiction är i sina bästa stunder lysande verktyg för att dekonstruera vår verklighet, skära bort det som är oväsentligt och gå på djupet med världsliga och personliga problem och konflikter. I värsta fall utgör genrerna dåliga alibin för murkna ideal, under pretensen att "det är bara en saga".

James Cameron har försökt uppnå det första, men hamnar obönhörligen i det andra. Invånarna på planeten Pandora, som invaderas av mänsligheten i syfte att exploatera naturresurser, uppfyller till punkt och pricka schablonen om Den Ädle Vilden. Onekligen har Cameron försökt presentera ett alternativ till människornas teknokrati, men hans Na'vi är så totalt utan nyanser att de inte kan ses som annat än en karikatyr på ett förteknologiskt samhälle. Samtidigt är människorna utan tvivel onda, ledda av en fascistisk överste och en feg byråkrat, som båda beter sig precis som man förväntar sig.

Ännu värre, filmens hjälte är förstås en människa som har sett ljuset och förenar sig med Na'vi för att leda dem i krig. Slutsatsen blir alltså snarast att hur ädla vildarna än är så är de ändå inte kapabla att fatta sitt eget bästa. Vi har sett detta förr - från Den Siste Mohikanen till Den Siste Samurajen, och aldrig har det varit mer pinsamt än i Avatar.

Saker som Avatar kunde ha diskuterat:

• Människornas behov av naturresurser mot Na'vis behov av ett hem. Hur löser man sådana konflikter? Har Na'vi en moralisk rätt till planeten som sådan bara för att de råkar bo där? Har människorna rätt att överhuvudtaget bryta malm, och i så fall i vilken utsträckning?
• Människornas samhälle mot Na'vis samhälle. Vilka läxor kan det teknologiska samhälle som har utarmat sin egen planet lära sig av Na'vi? Hur kan teknologin bidra till Na'vis samhälle? Hur behandlas de människor som sympatiserar med Na'vi, och hur behandlas de Na'vi som sympatiserar med människorna av sina respektive kulturer? Vad händer i skärningen mellan ett samhälle fokuserat på individualism och ett där kollektivet är allt?
• När är krig och terrorism försvarbart? Var går gränsen för att väpnat uppror skall kunna rättfärdigas? Hur behandlas fredsmäklare respektive krigshetsare på båda sidor?
  

Och så vidare. Nu har ju Cameron beslutat att inte alls fördjupa diskussionen kring dessa ämnen, utan köper istället stamsamhället rakt av. Exempel:

• Na'vi betraktas som en enhet, utan individuella åsikter. Inte en enda av Na'vi är till exempel nyfikna på teknologi, eller intresserade av att resa ut i rymden. Samtliga är helt nöjda med att leva vidare i skogen.
• Stamsamhället framställs som ett levnadsideal - trots att det i flera scener framgår att det kan vara ett rent livsfarligt liv. Alla har mat för dagen, tak över huvudet, och allt ingår i en fin liten Cirkel av Liv. Teknologi och modernisering kan uppenbarligen inte hjälpa Na'vi det minsta ("vi har ingenting de vill ha" som Jake Sully uttrycker det).
• Stamsamhällets krig mot jordborna framställs helt okomplicerat som "försvar av vårt land". Evakuering och flykt (eller förhandlingar) är inte ett alternativ - här är det hjältedöden som gäller.

Kan detta verkligen vara en film av samma James Cameron som gav oss Terminator 1 och 2, Aliens och Titanic, samtliga actionfilmer som utmärker sig för sitt djup och sina nyanser? Men det är klart, True Lies var ju inte så jävla bra den heller. Så det kanske helt enkelt är så att jag har idoliserat honom helt oförtjänt.

En samlad storm

Herrejävlar.

Jag har nu precis läst ut del tolv av den episka fantasyserien Wheel of Time, en serie som nu fortgår efter dess författares död. The Gathering Storm må vara en generisk och lam titel, men boken överaskade mig enormt. Vem hade trott att Brandon Sanderson kunde andas så mycket nytt liv i den ganska trötta och stagnerade serien?

Sedan den episka avslutningen i Lord of Chaos (del sex!) har serien ärligt talat varit ganska medioker, full av sidointriger som kunde kapats till förmån för bättre tempo. I de senaste delarna (låt oss säga från Winter's Heart och framåt) har det märkts att Robert Jordan har velat knyta ihop sina trådar, men han har haft enorma problem med detta. Följden har blivit att en del trådar har fortsatt dra ut på tiden (enandet av White Tower, Perrins evighetsquest för att rädda Faile) medan andra har blivit nästan summariskt avklarade utan att få nå mer tillfredsställande naturliga upplösningar (renandet av Saidin, Daughter of the Nine Moons, det plötsliga fokusskiftet mot Tarmon Gaidon i slutet av Knife of Dreams). Det har känts som att Jordan dels har tappat känslan lite grann, och dessutom fått panik när han insett att något måste göras för att ro serien i hamn.

Jordans tragiska död häromåret ställde allt på sin spets. Brandon Sanderson blev utvald att med hjälp av hans anteckningar och instruktioner slutföra serien i en bok - en enormt svår uppgift som hade varit omöjlig att klara av. Nu är det sagt att det blir tre böcker (två till efter The Gathering Storm) och det är en siffra jag faktiskt kan tro på.

Så vad har då Sanderson lyckats med? Jo, han har fört tillbaka en naturlig pacing till serien. I The Gathering Storm händer det mycket, och ingenting av det känns framhetsat. Knife of Dreams fick jag stundtals nästan tvinga mig igenom, medan The Gathering Storm genomgående är en gedigen läsupplevelse. Det är dessutom så att jag faktiskt får tillbaka viss sympati med de ofta barnsligt revirtänkade karaktärerna - Rand, Egwene, Nynaeve och till och med Cadsuane verkar stundtals helt vettiga. (Detta är annars en av mina huvudproblem med Wheel of Time som helhet - vuxna människor som beter sig som femåringar). Till slut får också både Rand och Egwene uppleva sina Crowning Moments of Awesome, fast på två helt olika sätt.

Boken sätter på ett föredömligt sätt upp pjäserna för den kommande slutstriden. Om du var redo att räkna ut Wheel of Time, så tänk om. Det här är den bästa boken i serien sedan Lord of Chaos.

Stål som biter sig fast

Richard Morgans The Steel Remains är en fantasyroman av en sci-fi-författare, vilket märks. Förutom de för fantasygenren ganska ovanliga inslagen av maskiner och teknik (utan att för den skull urarta i steampunk) så ekar även berättelsen själv av ett sci-fi-patos. Det här är samhällelig kritik, och därmed en subversion av fantasygenren.

Tre huvudpersoner:

• En badass-krigare med ett Svärd, hjälten som återkommer när hans familj behöver hjälp. Homosexuell och anti-auktoritär så det förslår.
• En kejserlig problemlösare, sliten mellan lojalitet mot en korrupt auktoritet, och dennes fiender - fanatiska tokpräster och annat som är ännu värre. Svart homosexuell kvinna.
• Ytterligare en badass-krigare, stäpphövding i norden. Som längtar tillbaka till söder, bort från civilisationens utkanter där han annars lever ett behagligt liv.

Dessa tre blir indragna i ett spel mellan större makter, och tvingas ta ställning till om de tyrannier de alla egentligen avskyr är värda att rädda.

Anslaget är därmed väldigt ambitiöst, och det fungerar bra rakt igenom. Jag kommer definitivt att läsa kommande böcker. Jag har en enda invändning:

Joe Abercrombie har gjort detta bättre, på nästan alla sätt.

(Och ja, jag är medveten om att jag tjatar om Abercrombie konstant, men han är verkligen precis så bra.)